För mer än 10 år sedan fick jag äran att bli din matte. Jag hade fått höra att kallblod är nordens fullblod och ger man dem lillfingret så tar de allt. De kunde vara fruktansvärt envisa och nerviga. Ja envis kunde du vara men på ett snällt sätt men det andra stämde alls. Du var en gentleman från första stund, du tog hänsyn till den som satt uppe på ryggen. Red man i skogen, aldrig att du strök dig nära trädstammar eller annat utan du såg till att ryttaren också kom förbi alla hinder med knäna i behåll. Du gjorde alltid ditt bästa på ridbanan men visst, vi hade också skilda åsikter om en del dressyrövningar eller vägvalen ute i skogen men aldrig att det blev bråk om det. Du sa helt enkelt vad du tyckte sen var det bra med det. Slängde man upp en nybörjare så var du väldigt försiktigt med att inte tappa denne.

Vi hade en hel del motgångar med skador men vi tog oss igenom dem alla utom den sista som började med knäledsinflammationer och sen konstaterades det kraftig artros. Till slut så orkade inte dina ben bära dig längre, du hade ont. Det gjorde så ont i mattehjärtat att se dig tappa livsgnistan och dina kompisar Sjefen och Oskar anpassade sig verkligen till dina behov. Till slut fick jag som din matte ta det ångestfyllda och smärtsamma beslutet att låta dig somna in.

Jag trodde att det skulle vara vi två för alltid men ibland vill livet annorlunda. Hoppas du nu har det bra där borta i Trapalanda med de andra vackra änglarna. Nu kan du springa utan att ha ont och beta på de evigt gröna ängarna utan att behöva tänka på din vikt.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, vila i frid.

Reidar

1995 - 2014